Somewhere there’s a someone who can soothe me

Det är lätt att känna sig alldeles översköljd, rent av bortsköljd, av all dumhet och elakhet i världen. Det är lätt att glömma bort att det faktiskt också finns godhet och klokskap runt oss. I mängder faktiskt. Det finns människor som tänker, känner, reflekterar och vill göra världen till en lite bättre plats för sina medmänniskor. Utan att drivas av bonusar och makt.

Jag ska försöka fokusera mer på det vackra och kloka. Det goda, som vill väl. Det här är en mycket god början. Kloka PO.

Allvarligt talat med PO Enquist

True friends stab you in the front

Min DVD-spelare har blivit lite egensinnig på gamla dar.

Plötsligt vägrar hon att spela upp vissa filmer. Härom dagen laddade jag henne med filmen om Margaret Thatcher, "The Iron lady". Ingenting hände. Rutan var svart. Det gick inte att spola, stanna eller få fram menyer. Bara svart. Hon höll så krampaktigt om skivan att jag fick dra ut kontakten för att få ut den igen. Jag surnade till och provade med en annan skiva. Den som låg närmast var Ken Loachs "Ladybird Ladybird". Med ett nöjt spinnande svalde hon den och körde genast igång filmen.

Min DVD-spelare har tillbringat för mycket tid med mig.

Saker att vara tacksam för #327

Jag bor nära havet.

Efter 20 minuters maklig promenad genom vacker skog breder Skäldervikens vatten ut sig tillsammans med kilometer efter kilometer av sandstrand.

Att kunna ta ett eftermiddagsdopp i havet är en ynnest.

All you need is me

Andra semesterperioden. Har lyckats pricka in mina semesterperioder just runt de två veckor det var sommar. Då svettades jag på överfulla pendlartåg med trasig luftkonditionering. Nej, det var verkligen ingen njutning.

Men nu är det semester igen! Denna semesterdag har jag till stor del tillbringat i min liggfåtölj. Jag älskar min fåtölj. Det är en Pernilla 3, formgiven av Bruno Mathsson och tillverkad av Dux någon gång på 70-talet.

När jag skulle skapa ett helt eget hem igen för några år sedan visste jag en sak; det skulle bli precis som jag ville. Inga kompromisser och inga nödlösningar. Jag hade länge velat ha en Pernilla-fåtölj och började leta aktivt på auktions- och annonssajter. Min fåtölj hittade jag i Stockholm och ringde en släkting som genast gav sig iväg för att inhandla den till mig. Det var ett fantastiskt fynd! Den förre ägaren skulle flytta utomlands och allt skulle bort. Till min stora glädje fick jag fåtöljen för en struntsumma och snälla släktingen såg till att den transporterades ner till mig.

Nu står den här, framför bokhyllorna. Ljust trä i perfekt böjda former, beige (denna ljuvliga färg!) vadderad dyna i grovt linne. Sköna nack- och armstöd. Den är smäcker som en gepard och rustik som en dalahäst.

Det sägs att Bruno Mathsson lade sig i en snödriva för att studera hur snön formade sig efter kroppen och gjorde sedan pernillan efter det. Verkar väldigt troligt med tanke på hur perfekt den stöttar kroppens samtliga delar.

Idag drack jag mitt morgonté och läste tidningen i den. Senare slösurfade jag och läse en bok i den. I kväll ska jag med stor sannolikhet titta på OS i den. Det händer att jag hänger tvätt på den och gäster sjunker gärna ner i den med en kopp kaffe.

Pernillan är tveklöst min mest älskade och njutbara ägodel. Vi ska vara tillsammans alltid, alltid.

Valtarí

Lyssnar på Valtarí. Sigur rós har äntligen, efter fyra års uppehåll, släppt nytt. Visserligen har Jónsi, sångare och multikonstnär, under tiden varit engagerad i både soloprojekt och samarbete med partnern Alex. Det sistnämnda omfattar musik, visuell konst, en bok och... mat. Jodå, de är båda certifierade raw-food-kockar.

Men nu har han och kompisarna i Sigur rós äntligen funnit tid och inspiration till ett sjunde fullängdsalbum. Det förra albumet, Með suð í eyrum við spilum endalaust, var minst lika efterlängtat av mig då det kom 2008. Jag minns dock att en viss besvikelse infann sig vid första lyssningen. Det var poppigt tyckte jag, van som jag var vid föregående album där de drömska och flödande tonerna fått breda ut sig. Låtarna var nu klart avskiljda från varandra, med nynna-med-verser. Men med tiden växte det och vecklade ut sig och tog plats och fick liv och kraft. Underbart!

Nu när jag lyssnar på Valtaí kastas jag tillbaks till tiden före 2008. Då album som Ágætis byrjun och () ledsagade mig in i mitt innersta. På Valtarí flödar slingorna, ljuden, körerna och Jonsís falsettstämma så ljuvligt och vackert att det gör ont. Det är gröna skogar där mossan glänser daggvåt i morgondiset och öppna, gråa hav där ett ensamt skepp knappt syns genom dimman. Det är vattnet som droppar, stormar som river och stjärnor som gnistrar. Alla underbara ljud, inte minst Jonsís förtrollande röst, försätter mig i ett nästan hypnotiskt eller transliknande tillstånd. De fyller mig med såväl vemod som glädje.
Jag tänker på förgänglighet. Hur allt inte bara kan, utan med säkerhet kommer att tas ifrån en. Bara försvinna, likt de ensamma tonerna från ett piano eller Jonsís stämma. Samtidigt finns det en kraft, en styrka i det. En urkraft, liksom. En puls och ett driv framåt. Det är så förtvivlat sorgligt och så fantastiskt vackert på samma gång. Valtarí får mig att tänka på 1600-talets Vanitas-målningar. På ett bra sätt. Förresten så betyder vanitas fåfänglighet och valtarí betyder vals. Ja, så är det ju.

Because of all the things that you see when your eyes close

"Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var den första Peter Greenaway-filmen jag såg. Eller... egentligen inte. Jag såg "Tecknarens kontrakt" tidigare, men inte medvetet, liksom. Så jag räknar "Kocken, tjuven..." som min första gång. Jag minns hur fullständigt tagen jag var av den filmen. Ljuset, färgerna, skuggorna och de fina detaljerna. Väldigt visuellt och vansinnigt vackert. Bitvis bisarrt vilket bara bidrog till den säregna skönheten. Michael Nymans musik, som jag för alltid förknippar med Greenaway-filmer, bidrog ytterligare till en suggestiv och dramatisk upplevelse. Jag såg inte film, jag upplevde film. Kanske för första gången.

Efter det såg jag, medvetet, de tidigare filmerna och givetvis även de som kom senare. "Barnet från Mâcon" minns jag som ytterst obehaglig och "Prosperos Böcker" som en sprakande röra. Men de tidigare filmerna var bäst. "Arkitektens mage", "Dränkta i nummerordning" och "Tecknarens kontrakt" kom inte långt efter "Kocken, tjuven..." i skönhet. Sedan blev det... för mycket på något sätt. För mig föreföll det bli alltmer bisarrt och då försvann på något sätt njutningen.

I kväll har jag sett "Nattvakten" från 2007, och har fått uppleva lite av den där känslan från första gången. Det var en fantastiskt vacker film! Färgerna fanns där liksom leken med skuggor och ljus som skapar den där suggestiva, i bland surrealistiska, stämningen. Nakna kroppar i det gyllene skenet av stearinljus, tunga röda textilier och oändligt blekblå himmel. Allt det där gör sig givetvis bra i en historia om Rembrandt och tillkomsten av den berömda målningen "Nattvakten". Därtill var dialogen både smart och rolig. Full av rappa kommentareer och lustiga betraktelser. Det gäller att välja sina berättelser och det kan han, Greenaway.

När jag överväldigades av bildspråket och estetiken liksom själva berättelsen och sättet på vilket den förmedlades, kom jag att tänka på min favorit-författare Jeanette Winterson. Det slog mig att dessa två konstnärer på något sätt är själsligt besläktade. I alla fall i mitt huvud, i mitt sinne. Man upplever Winterson liksom man upplever Greenaway. De berättar båda sagor. Färgsprakande, ibland absurda men alltid vackra. Det finns ingen början och inget slut, inga raka linjer eller vassa hörn. Istället flyter berättelsen över tid och rum, böjer sig, svävar och pulserar. Det slår mig att Greenaway gör med bild vad Winterson gör med ord. Och vad Gaudi gjorde med sten och cement. Det är organiskt, cirkulärt, varmt, levande och jag älskar det!

How I love all of the very simple things of life

Vintern är ingen njutning. Jag vet att det finns de som faktiskt tycker om snö och kyla, men jag är definitivt inte en av dem. För mig är det helt obegripligt hur någon kan tycka att det är mysigt att skrapa bilrutor, halka runt i mer eller mindre fruset snöblask och känna hur näshåren fryser till vid varje inandning.
Nu är vi där. Fort gick det, i vanlig ordning. Och beredda var inte, i lika vanlig ordning. I dag när jag körde min Skåne-runda avbröts radiosändningarna stup i kvarten av trafikmeddelanden. Lastbilar som åkt av och vält. Drivbildning. Köer. Mörker.

Men jag måste erkänna att nu, i hemmets trygga och halkfria vrå, är det lite mysigt. Soffhörnan är aldrig så varm och mjuk som när man varit ute i vintern. Kaffet smakar ljuvligt och ljusen sprider en varm glöd både i rummet och i mig. Från högtalarna sipprar J. Tillmans softa röst och lugna harmonier. Det känns helt vinter-rätt. Det kan finnas ljuspunkter även i midvintermörkret. Om man är inomhus alltså.