Chokladprinsessa

Sitter i soffan, i gosig pyjamas, med en kopp te. Känner mig som en prinsessa. Jag har nämligen fått massage. Chokladmassage!

Jag fick ett presentkort på en massage, "Choklad de Lux", när jag fyllde år och var verkligen nyfiken. Masserad har jag blivit förr, men aldrig i choklad. Det visade sig vara fullkomligt... fullkomligt underbart!

Dämpad belysning, soft newage-musik, en brits med värmefilt och lager av mjuk frotté. Ja, och så ett stort plastlakan... choklad är nämligen kladdigt.

Det hela inleddes med en kroppsscrub. Hej och hå, hela jag blev skrubbad och tösabiten tog i så att jag nästan tyckte lite synd om henne.
Scruben torkades varsamt bort med varmvåta handdukar och så blev det massage med vaniljolja. Benen, ryggen, axlarna, magen och armarna fick samma ljuvliga behandling. Efter det var det dags för chokladen. Jag försäkrades att det var "chokladmousse av finaste kvalitet" och dessutom uppvärmd! Med långa tag applicerades denna fluffiga och otroligt väldoftande substans över hela min kropp. Doften... doften!
Någonstans i armhöjd försvann jag in i ett Valrhonafärgat moln. När jag packades in i plast var jag knappt vid medvetande längre. I 20 minuter fick jag ligga som en liten (?) puppa, svävande på mitt varma, mjuka moln av choklad. Det var sagolikt.

Innan jag hann gå in i full medvetslöshet kom tjejen tillbaks och satte sig bakom mig. Plötsligt masserades mitt ansikte med oljor, rengjordes och smordes in med fuktighetsmask.
Sedan plockades lager för lager av handdukar och plast av mig, en badrock sveptes om min hala kropp och jag leddes in i en dusch.
Det varma vattnet väckte mig sakta till liv och efter att ha torkat mig och svept en ny badrock om mig gick jag tillbaks in i behandlingsrummet. Där väntade tjejen och en stor flaska väldoftande kroppslotion. Jag placerades återigen på den varma britsen och ben, armar och rygg smordes in.
En assiett med två chokladpraliner och ett glas vatten trollades fram med orden att jag kunde klä på mig när jag var redo.

Jag glufsade girigt i mig de sista minuterna njutning tillsammans med pralinerna innan jag, motvilligt, klädde på mig och gick ut i kylan.

Och nu sitter jag här och smeker mina ben lite förstrött. Så här mjuk har jag nog inte varit sedan jag kom ut ur moderlivet.

Chokladmassage var något utav det härligaste jag har varit med om... Rekommenderas varmt till alla! Alltid!
Dessutom försäkrade tjejen att det var vällgörande också. Choklad dränerar, tillför huden antioxidanter och ökar fettförbränningen när det masseras in. Men känner jag min kropp rätt så har den absoberat det. Porerna snortade säkert i sig så mycket de bara kunde.
Men, men... ett kilo eller två... det var det sannerligen värt!

Tack till "Hudvårdaren i Slottsstaden" i Malmö och tack Magnus för presentkortet!

Älska bibblan!

Lördag. Har tagit en skön promenad, fått ögonbrynen vaxade (inte så skönt, men det blev fin som snus) och varit en sväng på biblioteket.

För några månader sedan upptäckte jag bibliotekets filmuthyrning. Vilken skatt! Där finns alla de där filmerna jag läste om när de kom och tänkte att jag skulle se. Men som jag aldrig såg, av olika anledningar. Främst för att jag bor i en liten stad vars enda biograf bara visar de allra största och sämsta amerikanska kassasuccéerna. För att kunna ta del av ett någorlunda varierat kulturutbud måste man ju bo i någon av rikets tre största städer. Och det gör inte jag.

Därför älskar jag bibblans filmuthyrning! Där finns Wenders, Bergman, von Trier, Loach, Leigh, Greenaway, Norén, Kieslowski, Potter, Bertolucci, Vinterberg, Pasolini, Bier och många, många fler. För en 20-lapp får man en valfri godbit med sig hem. Ett fantasktiskt bra komplement till de vanliga filmuthyrningsplejsen. Borde utökas! Marknadsföras! Hyllas!

Idag blev det Pasolinis "Decamerone", Leighs "Livet Leker" och von Triers "Direktören för det hele". Nu ska jag fixa till en fet brunch och sätta på Lars von Trier. Eller... ja, typ.

Älska ditt bibliotek!

7 oktober

Sitter på jobbet (detta är ett kort inlägg, chifen). Har fått flera roliga och mysiga sms, facebookhälsningar och telefonsamtal idag. Tack alla!

40 är bra. Det är riktigt, riktigt bra. Gammal nog. Börjar bli vuxen. Släppt en hel del och fått en hel del annat.

Firade just mig själv genom att lyssna på en av de bästa låtar som gjorts. Med en av de bästa artister som funnits; Kate Bush. En fantastiskt kreativ kvinna. Intelligent, vacker och gränsöverskridande. Med integritet och värdighet i behåll.



Cloudbusting. En av hennes allra bästa. Får mig att jubla.

"Ooh, I just know that something good is gonna happen.
And I don't know when,
But just saying it could even make it happen."

Love ya, Katie. Let the fun begin!

Kulört!

Jag är verkligen dålig på att blogga. Ett inlägg i månaden, möjligen två. Är mitt liv så fattigt på njutning? Nja, egentligen inte. Väl. Men ibland tar det vardagliga överhand och lämnar inte så mycket kraft kvar till reflektion eller eftertanke. Inte i organiserad form i alla fall.

Tillvaron är fortfarande fylld av en massa måsten, borden och skullen. Men jag smiter ifrån några minuter. En blogg- och kaffepaus i målandet blir bra.

I går kväll körde jag ner till Malmö för att uppleva härliga Efterklang live för första gången. Har länge njutit av deras album Parades och fantastiska debuten Tripper. Därför slog jag till utan vidare eftertanke när jag läste att de skulle spela på Babel i Malmö.
Undrade hur det skulle fungera live. Musiken är så otroligt dynamisk, många instrument och röster blandat med elektroniska slingor och effekter. Det fungerade alldeles utmärkt! Energi och fantastisk spelglädje strömmade från scenen. Kraftfullt. Jag slogs av hur otroligt musikaliska de är. Varje takt sitter som en smäck, de sju musikerna föreföll helt synkade genom improvisationer och instrumentbyten. Helheten blev imponerande. Lokalen, som är ganska liten och intim, pulserade av Efterklangs musikaliska kraft. Härligt!

På väg ut passerade jag en provisorisk försäljningsdisk där de obligatoriska albumen och tröjorna såldes. Råkade se att de även sålde Taxi, taxi!:s nyutkomna debut "Still standing at your backdoor". Ja just det, de ligger ju på Efterklangs egen etikett Rumraket! Nappade åt mig ett ex eftersom jag läst ett par intressanta recensioner och var nyfiken.

Nu har den gått på repeat medan jag har målat mina svarta väggar vita. Njutning! Vackert och soft. Tvillingarna Eriksson Berhan är begåvade! Måste hålla utkik efter dem framöver. Plattan känns som en alldeles utmärkt inledning på årets bästa årstid; hösten. Och den kommer garanterat att vara njutbar genom hela vintern också.

Jag fick två njutningar på ett bräde!

Så, nu känner jag mig redo att ta itu med det sista lagret färg. Vederkvickt!

Bittersweet

Ibland, men inte så ofta, händer det. Man hör något nytt och man vet genast att det är någonting som kommer att stanna hos en länge. Det kan slå an någonting djupt inne, träffa precis rätt och kännas som hemkomst. Eller känns det som en begynnande resa i främmande land och man fylls av förväntan och spänning. Det är lika fantastiskt varje gång!

Senast var nog när jag hörde Kings of Convenience för första gången. Den norska indie-pop-duons sköna groove träffade mig som en fluffig citronmarängpaj i solar plexus. Och där sitter de än faktiskt. Det finns fler som drabbat mig på liknande sätt. Men inte så många.

Men nu har de fått sällskap av en ny bekantskap. Bat For Lashes. Vilken röst, vilka texter, vilken musik! Arrangemang och ljud smälter ihop med text och röst på ett sätt som skapar en helhet som är så mycket större än summan av enskilda delarna. Vi snackar konst.

Varenda en av hennes låtar är som en installation. En videoinstallation där bilderna sjungs fram i ditt huvud.

Bakom Bat for Lashes döljer sig engelska, men pakistanfödda, Natasha Kahn. Inte alls överraskande har hon gått konstskola och arbetat med… just det, multimediainstallationer.

Låt mig ta ett exempel; Siren Song från nya skivan ”Two Suns”.

Are you my family?
Can I stay with you a while?
Can I stop off in your bed tonight?
I can make you smile.

In the morning I'll make you breakfast
In the evening I'll warm the bed
And I'll always be happy to kiss you
Promise I'll never get sad

Till the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil
I was a heartbreaker
Loved you the same way I do
But I've got so much wickedness and sin
My name is Pearl and I love you
The best way I know how
My blonde curls slice through your heart
And the siren calling, calling
It won't be long until you're running

Help you dress yourself up fancy
And bathe you when you get sore
I'll be good, I think I could
Be all you would want
And more, and more
Be proud when you dazzle the wondrous
Glitter your eyes for the town
Tell every last boy that you're my man
I'll try not to let you down

Till the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil
I was a heartbreaker, loved you
The same way I do
But I've got so much wickedness and sin
My name is Pearl and I love you
The best way I know how
My blonde curls slice through your heart
And the stars are exploding in lights
It won't be long until you're running
It won't be long until you're running
It won't be long until you're running
Cause I'm evil
Cause I'm evil

Den här låten drabbade mig med full kraft. Musiken och arrangemanget stämmer perfekt med textens skiftningar.

Texten, ja. Jung talar om självet, eller ännu djupare; skuggan, Freud om detet. Det undermedvetna, det som ligger utanför vårt intellekt och bortom det rationella tänkandet. Natasha Kuhn låter det gestaltas av en siren, vilket är väldigt Jungianskt. Jung använde sig ju gärna av sagornas mytologi för att illustrera psykets olika aspekter.

Sirenens sång lockar. Sirenen är triggern, smärtpunkten. Den som kärleken och närheten till en annan människa obevekligen trycker på. Den manar fram den andra sidan, mörkret som förgäves göms och glöms.

Mörker och ljus. Skiftningarna kommer aldrig att sluta fascinera mig. De är, i all sin komplexitet, en njutning. Precis som hela Natasha Kahns platta "Two Suns". Prova själv!

Inget mer

-


Vara. Är. Finns. Här.

Smak av solvarma hallon. Doft av nyvattnad Salvia. Bladverkets stilla, men ständiga, rörelse.

Det är bra så.


-

Bigmouth strikes again

En utav fördelarna med att ha semester är att man kan ta så många och så långa fikapauser man vill! (Jag älskar att vara vuxen).

Jag och lilleman gjorde kladdkakemuffins i dag. De blev helt perfekta… när man satte skeden i dem pös kladdig chokladgoja sakta ut. Helt oanständigt smaskigt.
Vi hade vispgrädde och jordgubbar till. Kombinationen av söt, mörk choklad och syrligt friska bär är sagolik! Vi åt och smaskade och suckade av njutning. (Jag gör även mina barn till njutningssuckers. Men å andra sidan; man kan göra sina barn till värre saker, eller hur?).



Här är receptet för en egen stunds njutning:

2 ägg vispas pösigt tillsammans med 2½ dl. socker.
Blanda i 4 msk kakao, 1½ tsk vaniljsocker, 1 krm salt, 100 gr. smält smör (SMÖR! Inte margarin för jösse namn…) och knappt 3 dl. mjöl.

Fördela i 8 stora muffinsformar eller ca 12 små. Skjuts in i 175-gradig ugn i ca 12 minuter.

Men skyll inte på mig när du fastnat i chokladträsket..!

What she said

Med den här texten frångår jag njutningstemat något, det är jag medveten om. Men jag vill berätta om en incident idag som visserligen inte direkt var någon njutning, men som ändå gav mig insikter som i längden kan vara både användbara och upplyftande.

Jag har börjat åka tåg till jobbet emellanåt. I huvudsak av ekonomiska skäl, det kostar en del att köra nästan 20 mil om dagen. De dagar då jag inte behöver min bil i tjänsten åker jag således tåg. Det var flera år sedan jag pendlade regelbundet med allmänna kommunikationer och jag har alldeles glömt bort hur intressant det kan vara ur ett sociologiskt perspektiv.

I dag var jag med om en … udda incident. Tåget var nästan tomt, och det fanns ingen på sätet mittemot mig. Jag hade därför kilat in en fot mellan sätena framför mig och den andra foten på andra sidan om sätet, mellan sitsen och väggen. Satt där på mitt säte och läste, minding my own business, när jag plötsligt hörde en röst ”ursäkta, men får jag fråga dig en sak?” Jag tittade yrvaken upp från min bok (vilken för övrigt är riktigt bra – Neil Strauss Marilyn Manson-biografi) och såg en dam titta på mig. Hon var placerad på sätet på andra sidan mittgången och lutade sig nu fram mot mig. Hon hade en stickad mössa i regnbågens alla färger, halvlångt brunt hår och ett ansikte som nog utsatts för alltför mycket sol genom åren. Bredvid henne satt en man som nu också stirrade på mig.
”Ja…?” svarade jag eftersom jag är, eller rättare sagt; trodde mig vara, en artig och väluppfostrad person. ”Har du dina fötter uppe så där på soffan i ditt eget hem också?” frågade hon och spände ögonen i mig. Jag blev helt mållös. Va fan..? Är det möjligt? ”Jag har alltid fötterna uppe” svarade jag dumt. ”Men med smutsiga skor? I din egen soffa? Där gästerna sitter?” frågade hon med en röst som vibrerade av ilska. I det läget kände jag inte att jag ville påbörja en diskussion och krängde helt enkelt av mig skorna, satte tillbaks mina bara fötter på samma plats och återvände till boken. Hörde hur hon mumlade något till mannen när hon sjönk tillbaks på sitt säte.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta rakt ut. Jag blev tamigtusan tillsagd av en tant på tåget! Jag är snart 40 år gammal! Haha! Det har inte hänt på … 25 år! Hell, det har nog aldrig hänt eftersom jag som ung var alldeles för angelägen om att vara en duktig flicka som inte ådrog sig någon som helst negativ uppmärksamhet whatsoever. En annan del av mig kände sig kränkt. Vem var hon som kom och invaderade min privata sfär? Ställde frågor om mitt hem? Varför ska jag tvingas till svars inför en främling på ett tåg? Herrejisses, jag har en beteendevetenskaplig fil. Mag, ett ansvarfullt arbete och 40 år på nacken. Man ger inte mig tillsägelser! Vem fan tror hon att hon är?

Nu när jag har antagit en mer filosofisk approach till händelsen kan jag konstatera att den gav mig flera nyttiga insikter;

1. Jag ser troligtvis yngre ut än jag är. Mental note to self: svart kjol och svart linne med svart bälte ger ett yngre intryck! (Marilyn Manson-boken kan ha haft ett visst inflytande här).
2. Jag blev tillsagd! Jippi! Jag har faktiskt lyckats med att bli yngre i det avseendet! Jag vågar nu, som 40-åring, göra sådant som uppenbarligen kan reta vissa människor! Hurra för mig!
3. Jag insåg plötsligt hur det känns att vara tonåring och allmänt villebråd när det gäller kränkningar av den personliga integriteten och sfären.

Så, tusen tack damen! Men se upp med den där återhållna och instängda aggressionen. Det är så missklädsamt och gör dessutom att man åldras i förtid.

Touché

.

Jag och min 6-åring äter taco tillsammans i kväll. När vi är färdiga reser jag mig och dukar av. Lilleman hjälper till. Jag: "och då säger vi tack för maten!" Lilleman replikerar mumlande: "jag skulle vilja säga tacko för maten".
Jag skrattar och säger att det var finurligt och roligt sagt och att jag gillade det. "Jasså, varför gillar du det?" frågar han. "Jag tycker sånt är roligt, när man är finurlig. Det är nog för att jag är ganska finurlig själv" förklarar jag. Lilleman replikerar utan en sekunds tvekan och med en snett leende: "Jasså? Det skulle jag gärna vilja höra någon gång..."

Outwitted by a 6-yearold! Hur ska det sluta..?



.

To me you are a work of art

~ Den 22 maj 2009 ~

Det är på dagen 50 år sedan Steven Patrick Morrissey såg världens ljus i Davyhulme, Greater Manchester, England. Han blinkade ett par gånger, suckade lätt, tog på sig solglasögonen och sträckte sig efter pennan.

Att jag uppmärksammar gamle Mozzers födelsedag i min njutningsblogg är helt naturligt. Jag har i många år öst ur den till synes outsinliga källan av glädje och njutning som hans texter utgör. Genom olika stadier i livet har jag kunnat hämta glädje och tröst, bekräftelse och styrka ur musiken. Det finns alltid tröst att finna i hans betraktelser. Livet är en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner. I bland får man bara sätta på en Smiths-platta och hålla i sig.

Det finns stunder då man jublande brister ut i “oh, it was a good lay, good lay. It was a good lay, good lay. It was a good lay, good lay” och ibland suckar man “I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now… In my life why do I give valuable time to people who don't care if I live or die”.

Det finns en låt och en text för varje tillfälle i livet. Jag älskar honom för hans förmåga att se förbi, se vidare. För hans förmåga att se det våldsamt humoristiska i vår futtiga existens och dessutom kunna sätta fingret på det i ett par meningar. Och ja. Jag har hans namn tatuerat på min kropp. Så klart.

Morrissey älskar man. Eller inte. Ibland har han varit kontroversiell (eller missförstådd) i sina uttalanden vilket väckt debatt runt om i media. ”Conversation about the weather is the last refuge of the unimaginative”, sa Oscar Wilde som var en annan stor ironiker. Jag tror Moz håller med. Det är nämligen inte svårt att se Wildes inflytande i Morrisseys texter. Man ser det även i den bild Morrissey i början ville förmedla av sig själv. Gladiolusar. Svårmod. Lidande. Och humor. Jag älskar det engelsmännen kallar för “wit”, dvs. den intellektuella, kvicktänkta humorn som båda herrarna besitter i överflöd. Morrissey är inte mörker, tvärtom. Han är ett strålkastarljus på den härligt galna absurditet som är livet.

Käre älskade Moz, ha en underbar födelsedag! Jag hoppas den firas på en liten restaurang med rutiga bordsdukar i Rom, tillsammans med en vacker älskare. När vinet är uppdrucket går ni tillsammans genom gränderna och beundrar månen och stjärnorna i tystnad. Hemma i lägenheten särar du på hans ben, med dina emellan hans. Och ditt hjärta är fritt. Helt fritt.

“I am walking through Rome
With my heart on a string
Dear God, please help me

And I am so very tired
Of doing the right thing
Dear God, please help me

There are explosive kegs
Between my legs
Dear God, please help me

Will you follow and know
Know me more than you do
Track me down
And try to win me?

Then he motions to me
With his hand on my knee
Dear God, did this kind of thing happen to you?

Now I'm spreading your legs
With mine in-between
Dear God, if I could I would help you

And now I am walking through Rome
And there is no room to move
But the heart feels free

The heart feels free
The heart feels free
But the heart... feels free
The heart feels free”

A dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world. – Oscar Wilde

Less is more

Jag beställde en handkräm häromdagen. Jag beställer ofta handkrämer. Jag är nämligen en osedvanligt torr typ. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag kliat på någon torr fläck någonstans. Med tilltagande ålder har besvären minskat, tack och lov. Men händerna är fortfarande ett känsligt kapitel vilket innebär att jag ständigt är på jakt efter den ultimata handkrämen. Och vilka minor jag har gått på genom åren! Jag vill inte ens tänka på vad jag har lagt ut på krämer som visade sig vara helt olämpliga för min delikata hud. Jag har blivit något av en expert på området. Nu tror jag att jag har hittat en riktig höjdarkräm. Äntligen! Det är en hudsalva som heter Lavendolén, tillverkad av ett litet företag som heter Hälsingehonung. Den doftar helt ljuvligt av Lavendel och gör mina händer mjuka som en barnarumpa.

Jag roade mig med att jämföra med en annan gammal favorit, nämligen Body Shops Shea Bodybutter, en lotion för torr hud. ”Natures way to beautiful”, säger Body Shop om sig själva. Ja, jag är en sucker. Det är klart att man vill vara naturlig. Och miljövänlig. Och djurvänlig. Och fairtradevänlig. Shea Body Butter har varit en liten vardagslyx. Känns skönt på huden och lämnar kvar en behagligt diskret doft. Innehållsförteckingen på Shea buttret fick mig dock att dra efter anda;

Aqua (Water) (Solvent/Diluent), Butyrospermum parkii (Shea Butter) (Emollient), Cyclomethicone (Emollient), Theobroma cacao (Cocoa Butter) (Emollient), Glycerin (Humectant), Glyceryl Stearate (Emulsifier), PEG-100 Stearate (Surfactant), Cetearyl Alcohol (Emulsifier), Cera Alba (Beeswax) (Emulsifier/Emollient), Orbignya oleifera (Babassu Oil) (Emollient), Lanolin Alcohol (Stabiliser/Emollient), Phenoxyethanol (Preservative), Parfum (Fragrance), Methylparaben (Preservative), Propylparaben (Preservative), Xanthan Gum (Viscosity Modifier), Benzyl Alcohol (Preservative), Disodium EDTA (Chelating Agent), Linalool (Fragrance Ingredient), Coumarin (Fragrance Ingredient), Alpha-Isomethyl Ionone (Fragrance Ingredient), Limonene (Fragrance Ingredient), Butylphenyl Methylpropional (Fragrance Ingredient), Sodium Hydroxide (pH Adjuster), Citronellol (Fragrance Ingredient), Citral (Fragrance Ingredient), Geraniol (Fragrance Ingredient), Eugenol (Fragrance Ingredient), Caramel (Colour), CI 19140 (Colour).

Åkej. “emollient” är något som gör huden mjuk och ”preservative” är konserveringsmedel. Det finns fyra olika kemiska konserveringsmedel i krämen. Sedan finns det sådant som ska stabilisera den, kemiska doftämnen och kemiska färgämnen.

Lavendoléns innehållsförteckning ser ut så här; Olivolja, Tistelolja, Bivax, Vitaminer A, E, B5, Kamomill- och Ringblomsextrakt, eterisk olja Lavendel.

Det är det hela. Och det gör mig så glad. Inga kemiska tillsatser. Inga långa distributionskedjor. Svensktillverkat.Och det finns andra små tillverkare av liknande krämer och salvor. Kolla in din närmaste gårdsbutik! Där brukar man kunna hitta lokaltillverkade produkter.

Men det bästa är att den funkar. Alldeles utmärkt. Lavendolén och Hälsingehonungs övriga produkter kommer hädanefter att vara min nya vardaglyx! Den gör gott både för mina händer och mitt samvete. Det vi behöver finns i naturen. Tack för påminnelsen!

Hej solen!

Den 30 april. Kvällen då vi firar vårens ankomst och säger adjö till mörkret. Äntligen! Hjulet har snurrat och nu ska mörkrets demoner bort! Vi skrämmer iväg dem med stora eldar och sjunger fram ljuset istället.

Jag åkte ner till stranden. Så här blev min valborgseftermiddag och kväll. En njutning.





























































"Bålet" bestod av torkad salvia i cirkelns centrum.




























Bara ben i ljummen havsvind är en ren njutning!












Jag sa adjö till mörkret med hjälp av Salvia , vatten, vind, sand och eld. Må det nya ta sin början!

Kontrast

De nyutslagna blommorna på mitt körsbärsträd glöder mot natthimmeln.


Det kan vara både och.

Salvia, sol och en kopp kaffe

Äntligen! Efter de gångna veckornas härdsmälta fann jag idag ett riktigt guldkorn. Hell, bättre upp, en hel guldklimp! Min njutningslystna själ fick äntligen anledning att jubla igen.

Mitt arbete innebär att jag tillbringar en hel del tid i bilen. Kors och tvärs över Skåne kör jag och träffar trevliga människor i stora och små byar. Eftersom jag hatar att komma för sent brukar jag köra i god tid och då hellre stanna och ta en kopp kaffe och en bensträckare någonstans. Guldstunder! Jag prioriterar de små ställena, de där som ligger en liten bit in på grusvägen och har en enkel skylt med en kaffekopp på. Shell- och Statoilkaffe på en asfaltparkering kan inte riktigt mäta sig med det som serveras i liten porslinskopp i en doftande trädgård eller liten kaffestuga. Och ska det drickas kaffe så ska det göras ordentligt. Det är det bästa sättet att sno åt sig en kort stunds njutning mitt i vardagen.

I dag var jag på väg från Lund till Hässleholm. Jag hade i vanlig ordning en liten tidsmarginal och började just fundera över var jag skulle kunna inta eftermiddagskoppen när en sådan där skylt dök upp. Kaffekopp! ”Trädgårdscafé”, lät ju mysigt. Och det var det! Jag fann en riktig pärla.

Jag drack mitt kaffe intill ett växthus, bredvid långa bänkar med doftande Salvia, Rosmarin och Lavendel. På min andra sida; ett Magnoliaträd vars svällande knoppar just skulle till att slå ut i praktfull blom. Jag såg ut över Ringssjön som glittrade bakom ängar och träd. Stillhet. Koftan åkte av och vårsolen värmde mina vinterfrusna och vita axlar. Miljön fick tankarna att vandra, från stressiga möten till det fantastiska i att vara. Gudinnan är god. Hjulet snurrar och det som var fruset väcks till liv igen. Fåglarna sjunger. Hur illa kan det vara? Mina bekymmer verkade plötsligt ganska överkomliga.

Till vårsolen och kaffet åt jag en alldeles nybakad muffin med äppleskivor och kanel. Ah, bliss! Det där skulle jag givetvis inte ha gjort, men de hembakade kakorna vid kaffedisken var absolut oemotståndliga. För att inte tala om doften… vad kan en njutningssucker göra förutom att falla? Handlöst och gladeligen.

Jag hade hittat Klinta Kryddor & Grönt, en handelsträdgård med café, presentbutik och örtagård. En liten oas mellan Höör och Gårdstånga. På väg ut gick jag genom butiken och suktade över Crabtree & Evelyns ljuvliga krämer och tvålar och konstaterade att nästa besök får bli strax efter lön och inte som nu, strax innan.

Jag har märkt ut stället med en hjärtformad nål på min njutningskarta över Skåne. Nästa gång blir det en rabarbermazarin. Eller två.

Tillbaks i bilen kände jag mig så vederkvickt att jag satte på Sigur Rós ”inní mér syngur vitleysingur” på en volym som hade fått mina audionom-kollegor att blekna och dansade sedan hela vägen till Hässleholm.