To me you are a work of art

~ Den 22 maj 2009 ~

Det är på dagen 50 år sedan Steven Patrick Morrissey såg världens ljus i Davyhulme, Greater Manchester, England. Han blinkade ett par gånger, suckade lätt, tog på sig solglasögonen och sträckte sig efter pennan.

Att jag uppmärksammar gamle Mozzers födelsedag i min njutningsblogg är helt naturligt. Jag har i många år öst ur den till synes outsinliga källan av glädje och njutning som hans texter utgör. Genom olika stadier i livet har jag kunnat hämta glädje och tröst, bekräftelse och styrka ur musiken. Det finns alltid tröst att finna i hans betraktelser. Livet är en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner. I bland får man bara sätta på en Smiths-platta och hålla i sig.

Det finns stunder då man jublande brister ut i “oh, it was a good lay, good lay. It was a good lay, good lay. It was a good lay, good lay” och ibland suckar man “I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now… In my life why do I give valuable time to people who don't care if I live or die”.

Det finns en låt och en text för varje tillfälle i livet. Jag älskar honom för hans förmåga att se förbi, se vidare. För hans förmåga att se det våldsamt humoristiska i vår futtiga existens och dessutom kunna sätta fingret på det i ett par meningar. Och ja. Jag har hans namn tatuerat på min kropp. Så klart.

Morrissey älskar man. Eller inte. Ibland har han varit kontroversiell (eller missförstådd) i sina uttalanden vilket väckt debatt runt om i media. ”Conversation about the weather is the last refuge of the unimaginative”, sa Oscar Wilde som var en annan stor ironiker. Jag tror Moz håller med. Det är nämligen inte svårt att se Wildes inflytande i Morrisseys texter. Man ser det även i den bild Morrissey i början ville förmedla av sig själv. Gladiolusar. Svårmod. Lidande. Och humor. Jag älskar det engelsmännen kallar för “wit”, dvs. den intellektuella, kvicktänkta humorn som båda herrarna besitter i överflöd. Morrissey är inte mörker, tvärtom. Han är ett strålkastarljus på den härligt galna absurditet som är livet.

Käre älskade Moz, ha en underbar födelsedag! Jag hoppas den firas på en liten restaurang med rutiga bordsdukar i Rom, tillsammans med en vacker älskare. När vinet är uppdrucket går ni tillsammans genom gränderna och beundrar månen och stjärnorna i tystnad. Hemma i lägenheten särar du på hans ben, med dina emellan hans. Och ditt hjärta är fritt. Helt fritt.

“I am walking through Rome
With my heart on a string
Dear God, please help me

And I am so very tired
Of doing the right thing
Dear God, please help me

There are explosive kegs
Between my legs
Dear God, please help me

Will you follow and know
Know me more than you do
Track me down
And try to win me?

Then he motions to me
With his hand on my knee
Dear God, did this kind of thing happen to you?

Now I'm spreading your legs
With mine in-between
Dear God, if I could I would help you

And now I am walking through Rome
And there is no room to move
But the heart feels free

The heart feels free
The heart feels free
But the heart... feels free
The heart feels free”

A dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world. – Oscar Wilde