What she said

Med den här texten frångår jag njutningstemat något, det är jag medveten om. Men jag vill berätta om en incident idag som visserligen inte direkt var någon njutning, men som ändå gav mig insikter som i längden kan vara både användbara och upplyftande.

Jag har börjat åka tåg till jobbet emellanåt. I huvudsak av ekonomiska skäl, det kostar en del att köra nästan 20 mil om dagen. De dagar då jag inte behöver min bil i tjänsten åker jag således tåg. Det var flera år sedan jag pendlade regelbundet med allmänna kommunikationer och jag har alldeles glömt bort hur intressant det kan vara ur ett sociologiskt perspektiv.

I dag var jag med om en … udda incident. Tåget var nästan tomt, och det fanns ingen på sätet mittemot mig. Jag hade därför kilat in en fot mellan sätena framför mig och den andra foten på andra sidan om sätet, mellan sitsen och väggen. Satt där på mitt säte och läste, minding my own business, när jag plötsligt hörde en röst ”ursäkta, men får jag fråga dig en sak?” Jag tittade yrvaken upp från min bok (vilken för övrigt är riktigt bra – Neil Strauss Marilyn Manson-biografi) och såg en dam titta på mig. Hon var placerad på sätet på andra sidan mittgången och lutade sig nu fram mot mig. Hon hade en stickad mössa i regnbågens alla färger, halvlångt brunt hår och ett ansikte som nog utsatts för alltför mycket sol genom åren. Bredvid henne satt en man som nu också stirrade på mig.
”Ja…?” svarade jag eftersom jag är, eller rättare sagt; trodde mig vara, en artig och väluppfostrad person. ”Har du dina fötter uppe så där på soffan i ditt eget hem också?” frågade hon och spände ögonen i mig. Jag blev helt mållös. Va fan..? Är det möjligt? ”Jag har alltid fötterna uppe” svarade jag dumt. ”Men med smutsiga skor? I din egen soffa? Där gästerna sitter?” frågade hon med en röst som vibrerade av ilska. I det läget kände jag inte att jag ville påbörja en diskussion och krängde helt enkelt av mig skorna, satte tillbaks mina bara fötter på samma plats och återvände till boken. Hörde hur hon mumlade något till mannen när hon sjönk tillbaks på sitt säte.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta rakt ut. Jag blev tamigtusan tillsagd av en tant på tåget! Jag är snart 40 år gammal! Haha! Det har inte hänt på … 25 år! Hell, det har nog aldrig hänt eftersom jag som ung var alldeles för angelägen om att vara en duktig flicka som inte ådrog sig någon som helst negativ uppmärksamhet whatsoever. En annan del av mig kände sig kränkt. Vem var hon som kom och invaderade min privata sfär? Ställde frågor om mitt hem? Varför ska jag tvingas till svars inför en främling på ett tåg? Herrejisses, jag har en beteendevetenskaplig fil. Mag, ett ansvarfullt arbete och 40 år på nacken. Man ger inte mig tillsägelser! Vem fan tror hon att hon är?

Nu när jag har antagit en mer filosofisk approach till händelsen kan jag konstatera att den gav mig flera nyttiga insikter;

1. Jag ser troligtvis yngre ut än jag är. Mental note to self: svart kjol och svart linne med svart bälte ger ett yngre intryck! (Marilyn Manson-boken kan ha haft ett visst inflytande här).
2. Jag blev tillsagd! Jippi! Jag har faktiskt lyckats med att bli yngre i det avseendet! Jag vågar nu, som 40-åring, göra sådant som uppenbarligen kan reta vissa människor! Hurra för mig!
3. Jag insåg plötsligt hur det känns att vara tonåring och allmänt villebråd när det gäller kränkningar av den personliga integriteten och sfären.

Så, tusen tack damen! Men se upp med den där återhållna och instängda aggressionen. Det är så missklädsamt och gör dessutom att man åldras i förtid.

Touché

.

Jag och min 6-åring äter taco tillsammans i kväll. När vi är färdiga reser jag mig och dukar av. Lilleman hjälper till. Jag: "och då säger vi tack för maten!" Lilleman replikerar mumlande: "jag skulle vilja säga tacko för maten".
Jag skrattar och säger att det var finurligt och roligt sagt och att jag gillade det. "Jasså, varför gillar du det?" frågar han. "Jag tycker sånt är roligt, när man är finurlig. Det är nog för att jag är ganska finurlig själv" förklarar jag. Lilleman replikerar utan en sekunds tvekan och med en snett leende: "Jasså? Det skulle jag gärna vilja höra någon gång..."

Outwitted by a 6-yearold! Hur ska det sluta..?



.