Ibland, men inte så ofta, händer det. Man hör något nytt och man vet genast att det är någonting som kommer att stanna hos en länge. Det kan slå an någonting djupt inne, träffa precis rätt och kännas som hemkomst. Eller känns det som en begynnande resa i främmande land och man fylls av förväntan och spänning. Det är lika fantastiskt varje gång!
Senast var nog när jag hörde Kings of Convenience för första gången. Den norska indie-pop-duons sköna groove träffade mig som en fluffig citronmarängpaj i solar plexus. Och där sitter de än faktiskt. Det finns fler som drabbat mig på liknande sätt. Men inte så många.
Men nu har de fått sällskap av en ny bekantskap. Bat For Lashes. Vilken röst, vilka texter, vilken musik! Arrangemang och ljud smälter ihop med text och röst på ett sätt som skapar en helhet som är så mycket större än summan av enskilda delarna. Vi snackar konst.
Varenda en av hennes låtar är som en installation. En videoinstallation där bilderna sjungs fram i ditt huvud.
Bakom Bat for Lashes döljer sig engelska, men pakistanfödda, Natasha Kahn. Inte alls överraskande har hon gått konstskola och arbetat med… just det, multimediainstallationer.
Låt mig ta ett exempel; Siren Song från nya skivan ”Two Suns”.
Are you my family?
Can I stay with you a while?
Can I stop off in your bed tonight?
I can make you smile.
In the morning I'll make you breakfast
In the evening I'll warm the bed
And I'll always be happy to kiss you
Promise I'll never get sad
Till the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil
I was a heartbreaker
Loved you the same way I do
But I've got so much wickedness and sin
My name is Pearl and I love you
The best way I know how
My blonde curls slice through your heart
And the siren calling, calling
It won't be long until you're running
Help you dress yourself up fancy
And bathe you when you get sore
I'll be good, I think I could
Be all you would want
And more, and more
Be proud when you dazzle the wondrous
Glitter your eyes for the town
Tell every last boy that you're my man
I'll try not to let you down
Till the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil
I was a heartbreaker, loved you
The same way I do
But I've got so much wickedness and sin
My name is Pearl and I love you
The best way I know how
My blonde curls slice through your heart
And the stars are exploding in lights
It won't be long until you're running
It won't be long until you're running
It won't be long until you're running
Cause I'm evil
Cause I'm evil
Den här låten drabbade mig med full kraft. Musiken och arrangemanget stämmer perfekt med textens skiftningar.
Texten, ja. Jung talar om självet, eller ännu djupare; skuggan, Freud om detet. Det undermedvetna, det som ligger utanför vårt intellekt och bortom det rationella tänkandet. Natasha Kuhn låter det gestaltas av en siren, vilket är väldigt Jungianskt. Jung använde sig ju gärna av sagornas mytologi för att illustrera psykets olika aspekter.
Sirenens sång lockar. Sirenen är triggern, smärtpunkten. Den som kärleken och närheten till en annan människa obevekligen trycker på. Den manar fram den andra sidan, mörkret som förgäves göms och glöms.
Mörker och ljus. Skiftningarna kommer aldrig att sluta fascinera mig. De är, i all sin komplexitet, en njutning. Precis som hela Natasha Kahns platta "Two Suns". Prova själv!
