Vintern är ingen njutning. Jag vet att det finns de som faktiskt tycker om snö och kyla, men jag är definitivt inte en av dem. För mig är det helt obegripligt hur någon kan tycka att det är mysigt att skrapa bilrutor, halka runt i mer eller mindre fruset snöblask och känna hur näshåren fryser till vid varje inandning.
Nu är vi där. Fort gick det, i vanlig ordning. Och beredda var inte, i lika vanlig ordning. I dag när jag körde min Skåne-runda avbröts radiosändningarna stup i kvarten av trafikmeddelanden. Lastbilar som åkt av och vält. Drivbildning. Köer. Mörker.
Men jag måste erkänna att nu, i hemmets trygga och halkfria vrå, är det lite mysigt. Soffhörnan är aldrig så varm och mjuk som när man varit ute i vintern. Kaffet smakar ljuvligt och ljusen sprider en varm glöd både i rummet och i mig. Från högtalarna sipprar J. Tillmans softa röst och lugna harmonier. Det känns helt vinter-rätt. Det kan finnas ljuspunkter även i midvintermörkret. Om man är inomhus alltså.
onsdag 1 december 2010
tisdag 12 oktober 2010
Found Found Found
Vilmas knäckesticks! Särskilt de med dill och lök. Med smör på. Eller med smör och smakrik ost på. Ingenting alls på funkar också. De är lika knaprigt utsökta nakna.
En kopp te till det och kvällsnjutningen sitter som en räkmacka i kepsen.
Det var bara det.
En kopp te till det och kvällsnjutningen sitter som en räkmacka i kepsen.
Det var bara det.
onsdag 29 september 2010
Cemetry Gates
Sagor. Har alltid älskat dem. Fabler, skrönor, myter, berättelser i alla former. Berättelser som utmanar den vanliga linjära logiken, som skickar det krassa intellektet på semester och i stället tillåter fantasin att härja fritt en liten stund. I en värld där allt är möjligt kan tiden kröka sig mjukt runt rummet och skapa ett stilla centrum. Där finns ingen tid och ingen plats. Bara varandet i någon form.
Ibland tänker jag att vi är för linjära och att det blir en begränsning i hur vi upplever och tolkar världen. För visst kan det finnas andra sätt?
Just nu tänker jag på det extra mycket. Jag har nämligen lärt känna Neil Gaiman. Kan inte fatta att jag missat honom ända fram tills nu! Jag tyckte mycket om Coraline, den animerade filmen från 2009 om flickan som upptäcker en spegelvärld och nästan förlorar sig i den, men att den baserats på en bok av Neil Gaiman gick mig förbi.
Nu har jag precis avslutat hans bok Anansi Boys som handlar om "Fat Charlie" (som egentligen inte alls är fet). Fat Charlie är en högst ordinär och medelmåttig person. Inte någon man lägger märke till på tunnelbanan. Han har en lagom flickvän, en knastertorr blivande svärmor och ett arbete han är ganska likgiltig inför. Allt som Fat Charlie trodde var riktigt och sant, ja hela hans tillvaro, ställs på ända när hans far dör. Det visar sig nämligen att hans far egentligen var en gud, Anansi - spindelguden. Inte nog med det, Fat Charlie har en hittills okänd bror som av allt att döma har ärvt deras fars gudagåvor vilka inkluderar en fallenhet för vin, kvinnor och sång. Äventyret kan börja!
Det är en fantastisk saga! Fullständigt absurd emellanåt och hysteriskt rolig. Utan att tänka mig för (ty sådan är berättelsen - man glömmer att tänka) skrattade jag rakt ut ett par gånger på tåget. Detta resulterade i flackande blickar från medpassagerare vilket jag helt ignorerade eftersom jag var i Neil Gaimans värld. Där råder andra regler. Eller inga alls. Det är åkej, whatever it is. Allt är möjligt och det är dessutom fantastiskt underhållande. Intelligent är det också, med skälmska blinkningar åt litteratur- och religionshistoria och säkert en massa andra historier också som jag inte ens känner till.
Nu ska jag ta itu med resten av hans produktion som bl.a. innefattar Sandman; tio tecknade serie-album. Mums!
Jag har helt enkelt förälskat mig i Neil Gaimans vackra och vindlande hjärna.
Ibland tänker jag att vi är för linjära och att det blir en begränsning i hur vi upplever och tolkar världen. För visst kan det finnas andra sätt?
Just nu tänker jag på det extra mycket. Jag har nämligen lärt känna Neil Gaiman. Kan inte fatta att jag missat honom ända fram tills nu! Jag tyckte mycket om Coraline, den animerade filmen från 2009 om flickan som upptäcker en spegelvärld och nästan förlorar sig i den, men att den baserats på en bok av Neil Gaiman gick mig förbi.
Nu har jag precis avslutat hans bok Anansi Boys som handlar om "Fat Charlie" (som egentligen inte alls är fet). Fat Charlie är en högst ordinär och medelmåttig person. Inte någon man lägger märke till på tunnelbanan. Han har en lagom flickvän, en knastertorr blivande svärmor och ett arbete han är ganska likgiltig inför. Allt som Fat Charlie trodde var riktigt och sant, ja hela hans tillvaro, ställs på ända när hans far dör. Det visar sig nämligen att hans far egentligen var en gud, Anansi - spindelguden. Inte nog med det, Fat Charlie har en hittills okänd bror som av allt att döma har ärvt deras fars gudagåvor vilka inkluderar en fallenhet för vin, kvinnor och sång. Äventyret kan börja!
Det är en fantastisk saga! Fullständigt absurd emellanåt och hysteriskt rolig. Utan att tänka mig för (ty sådan är berättelsen - man glömmer att tänka) skrattade jag rakt ut ett par gånger på tåget. Detta resulterade i flackande blickar från medpassagerare vilket jag helt ignorerade eftersom jag var i Neil Gaimans värld. Där råder andra regler. Eller inga alls. Det är åkej, whatever it is. Allt är möjligt och det är dessutom fantastiskt underhållande. Intelligent är det också, med skälmska blinkningar åt litteratur- och religionshistoria och säkert en massa andra historier också som jag inte ens känner till.
Nu ska jag ta itu med resten av hans produktion som bl.a. innefattar Sandman; tio tecknade serie-album. Mums!
Jag har helt enkelt förälskat mig i Neil Gaimans vackra och vindlande hjärna.
fredag 3 september 2010
Bara för att man kan
Jag hörde först talas om begreppet "Random Act of Kindness" för några år sedan. Det hade mer eller mindre blivit en rörelse i USA och England. Det handlar om att helt osjälviskt och anonymt glädja en annan människa en smula i vardagen. Om du till exempel är på café kan du betala nästa persons kaffe. Men bara om det är tomt bakom dig, annars spricker anonymitetsprincipen. Det vill säga att du säger till biträdet att du betalar för två kaffe och att hon/han meddelar nästa person som kommer in att deras kaffe redan är betalt. Tänk vilket trevligt besked när man står där med plånboken i handen, kanske stressad eller på dåligt humör!
Man kan också köpa en Triss-lott till en främling, ge en okänd människa en komlimang eller lämna en utläst pocketbok på tågsätet. Det behöver alltså inte vara några stora eller kostsamma historier. Man är snäll mot någon, helt enkelt. Bara för att man kan.
De senaste dagarna har jag varit föremål för två olika främlingars välvilja. Först köpte jag spel på Tradera och mejlade säljaren och undrade om hon kunde skicka det snabbt eftersom det skulle vara en present. Följande dag hade jag avin i brevlådan! Och inte nog med det, när jag öppnade det vadderade kuvertet låg spelen redan inslagna i ett färgglatt papper med lila snöre om och en handskiven etikett; "GRATTIS på födelsedagen!"
Två dagar senare blev det en miss och yngste sonen fick inte inhandlat det filmstudiokort han så längtat efter. Det var försäljning under endast en timme på skolan. Jag vet hur snabbt de där korten tar slut och meddelade den mycket ledsna gossen att det nog tyvärr var kört. Senare på kvällen hittade jag ett telefonnummer till en kontaktperson för biokorten, chansade och ringde henne för att fråga om det möjligtvis fanns några kort över. Som väntat svarade hon att de tyvärr var slut, men hon kunde ringa några andra kontakter och kolla om det möjligen fanns något över någon annanstans. Jag tackade för hjälpen och lade på. Så klockan 23 i går kväll plingade det till i telefonen. Ett sms! "Hej! Jag fick tag på ett kort till dig, du kan hämta det på bion, det är undanlagt i ditt namn! :)"
Jag behöver väl knappast förklara hur glad jag blev? Över paketinslagning och biokort, men framför allt över människors vänlighet! Att en människa gör något utöver vad som är nödvändigt för att glädja en annan människa, det är stort!
Så nu känner jag att jag måste återställa balansen, återgälda den godhet som visats mig. Det handlar om respekt och tacksamhet. Fråga är hur...? Hmmm... ska fundera lite på det.
Jag tror att det snart dyker upp något tillfälle och då ska jag slå till!
Random Act of Kindness. Det är grejer det!
Man kan också köpa en Triss-lott till en främling, ge en okänd människa en komlimang eller lämna en utläst pocketbok på tågsätet. Det behöver alltså inte vara några stora eller kostsamma historier. Man är snäll mot någon, helt enkelt. Bara för att man kan.
De senaste dagarna har jag varit föremål för två olika främlingars välvilja. Först köpte jag spel på Tradera och mejlade säljaren och undrade om hon kunde skicka det snabbt eftersom det skulle vara en present. Följande dag hade jag avin i brevlådan! Och inte nog med det, när jag öppnade det vadderade kuvertet låg spelen redan inslagna i ett färgglatt papper med lila snöre om och en handskiven etikett; "GRATTIS på födelsedagen!"
Två dagar senare blev det en miss och yngste sonen fick inte inhandlat det filmstudiokort han så längtat efter. Det var försäljning under endast en timme på skolan. Jag vet hur snabbt de där korten tar slut och meddelade den mycket ledsna gossen att det nog tyvärr var kört. Senare på kvällen hittade jag ett telefonnummer till en kontaktperson för biokorten, chansade och ringde henne för att fråga om det möjligtvis fanns några kort över. Som väntat svarade hon att de tyvärr var slut, men hon kunde ringa några andra kontakter och kolla om det möjligen fanns något över någon annanstans. Jag tackade för hjälpen och lade på. Så klockan 23 i går kväll plingade det till i telefonen. Ett sms! "Hej! Jag fick tag på ett kort till dig, du kan hämta det på bion, det är undanlagt i ditt namn! :)"
Jag behöver väl knappast förklara hur glad jag blev? Över paketinslagning och biokort, men framför allt över människors vänlighet! Att en människa gör något utöver vad som är nödvändigt för att glädja en annan människa, det är stort!
Så nu känner jag att jag måste återställa balansen, återgälda den godhet som visats mig. Det handlar om respekt och tacksamhet. Fråga är hur...? Hmmm... ska fundera lite på det.
Jag tror att det snart dyker upp något tillfälle och då ska jag slå till!
Random Act of Kindness. Det är grejer det!
lördag 14 augusti 2010
Allt utom flickan
Lat lördag idag. Har tagit en promenad i stan och fyndat ett par fina sandaler på rean. Matinköp på ICA. Kaffe med en vän. I eftermiddag skulle jag åkt till en annan vän på kräftskiva, men den ställdes in på grund av regn. I stället har jag druckit kaffe och slösurfat i soffhörnan, vilket är ganska trevligt det med, om än inte lika socialt.
Musikbiblioteket shufflade i bakgrunden och plötsligt kom en gammal Everything but the girl-låt upp, Before today. Den har jag inte hört på evigheter, hade glömt hur attans bra de var! Fick genast upp och rota bland skivorna, jo där var den! "Walking Wounded" från 1996. Den åkte genast in i stereon med rejäl volym. Shit, de var verkligen riktigt bra! Sitter nu här i ett moln av nostalgi och njuter av Ben Watts multimusikalitet och Tracey Thorns fantastiska röst. Rappa trip-hop-snärtar mot vemodig röst.
Ben gick vidare med den egna etiketten Buzzin Fly, Tracey har en solokarriär... life goes on. Privat hänger de fortfarande ihop, numera som gifta med barn. A match made in heaven, både musikaliskt och privat. Är de hälften så bra ihop privat som de är på "Walking wounded" lär det vara för evigt.
Musikbiblioteket shufflade i bakgrunden och plötsligt kom en gammal Everything but the girl-låt upp, Before today. Den har jag inte hört på evigheter, hade glömt hur attans bra de var! Fick genast upp och rota bland skivorna, jo där var den! "Walking Wounded" från 1996. Den åkte genast in i stereon med rejäl volym. Shit, de var verkligen riktigt bra! Sitter nu här i ett moln av nostalgi och njuter av Ben Watts multimusikalitet och Tracey Thorns fantastiska röst. Rappa trip-hop-snärtar mot vemodig röst.
Ben gick vidare med den egna etiketten Buzzin Fly, Tracey har en solokarriär... life goes on. Privat hänger de fortfarande ihop, numera som gifta med barn. A match made in heaven, både musikaliskt och privat. Är de hälften så bra ihop privat som de är på "Walking wounded" lär det vara för evigt.
fredag 16 juli 2010
Sommarkvällar
Den senaste tidens värmebölja har varit både underbar och jobbig. Värme är fantastiskt, ljuset och dofterna likaså. Efter den långa mörka vintern är det sannerligen efterlängtat! Samtidigt har man bitvis kippat efter luft och vattnet man konsumerar har snabbt ångat ut genom kroppens samtliga porer.
Men kvällarna... kvällarna! Det är svårt att tänka sig något ljuvligare. När ljuset övergår från genomträngande vitt till varmt gyllene, temperaturen sjunker någon grad, sommarens alla dofter tränger fram och tystnaden sänker sig.
Ett kvällsdopp i havet efter en varm arbetsdag och svettig tågresa. Sand, fortfarande solvarm, under fötterna. Solen sänker sig sakta mot Kullens silhuett. Kroppen flyter i det salta svala vattnet, gungar som ett vaskkärl tills all smuts vaskats bort och bara guldkornen finns kvar. Torka i sval vind till vågornas rytmiska swosch... swosch... swosch... Vad mer kan man önska?
Men kvällarna... kvällarna! Det är svårt att tänka sig något ljuvligare. När ljuset övergår från genomträngande vitt till varmt gyllene, temperaturen sjunker någon grad, sommarens alla dofter tränger fram och tystnaden sänker sig.
Ett kvällsdopp i havet efter en varm arbetsdag och svettig tågresa. Sand, fortfarande solvarm, under fötterna. Solen sänker sig sakta mot Kullens silhuett. Kroppen flyter i det salta svala vattnet, gungar som ett vaskkärl tills all smuts vaskats bort och bara guldkornen finns kvar. Torka i sval vind till vågornas rytmiska swosch... swosch... swosch... Vad mer kan man önska?
söndag 4 juli 2010
Döden, döden
De senaste veckorna har jag levt i dödens närhet. Ja, det låter både poetiskt och dramatiskt. I själva verket är det inte så poetiskt.
Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för döden, på det sätt som man säger när man är 25 eller 30 och döden är ett abstrakt begrepp som på intet sätt har med en själv att göra. Vi ska ju alla dö. Det är ett oomkullrunkeligt faktum. Det "vet" vi. Nu vet jag skillnaden mellan att "veta" och att veta. Skillnaden är enorm kan jag tala om för er som fortfarande är på "veta"-stadiet.
När man vet, när det landar, när man med sitt innersta väsen inser att man faktiskt ska dö... När det sjunker från ett intellektets känslokalla och käcka konstaterande till själens djupa insikt... då gör det ont. Man blir rädd helt enkelt. Shit! Det kommer att ta slut! På riktigt! Aaarrggh! Vilken jäkla chock alltså.
En dag kommer jag inte hem igen. Men lägenheten står kvar som den står. Någon får gå in och ta hand om allt mitt skrot, alla mina saker. Alla böcker, sofforna, lådorna i förrådet, mammas virkade dukar, mina CD-skivor. Allt kommer att gås igenom och troligtvis kastas. Någon får jobba i timmar, dagar med att rensa, bära och städa. Någon får också ringa myndigheter, banker, hyresvärd, begravningsentrepenör och reda upp mina affärer, beställa eftersändning av min post och bestämma hur dödsannons ska utformas. Det föder onekligen en del funderingar.
"Det är inte bara att dö!", som boutredaren sa när jag överväldigad av alla uppgifter suckande gömde ansiktet i händerna. Jag satt i en främmande lägenhet som tillhörde en främmande man. Som jag tydligen var enda släkting till. Och jag förväntades fixa. Det fanns inga papper, inga pengar. Jag hade ingen aning. Inte om vem han var eller vad han ville. Där någonstans förvandlades döden från en abstrakt och fridfull färd mot ljuset till ett väldigt konkret och jordiskt futtigt faktum.
Vari ligger njutningen i det här, undrar den uppmärksamme läsaren. Tror mig, jag har grubblat över det jag med. För någon sorts lärdom måste det finnas i detta. Och en lärdom är väl, i förlängningen åtminstone, en njutning?
Tja, jag har beställt en flygbiljett till Manchester. Jag vill se Hadrians wall och det finns sannerligen ingen anledning av skjuta upp någonting. Jag tänker göra saker jag vill göra utan att tänka "sedan" eller "någon gång". Shit asså, det FINNS kanske ingen "någon gång"! Fatta! Så jag ska hyra bil och köra till Skottland i september.
Alla gamla brev, dagböcker och "minnessaker" har snart isolerats i papperspåsar och kommer att brännas omgående. I vissa fall är saker jag inte har tittat på på 25 år. Det finns ingen som helst anledning till att det fortfarande existerar. Det som är viktigt finns i mitt hjärta. Det är också där det hör hemma, eftersom det är viktigt för just mig och ingen annan.
Sedan ringde jag min bästa vän och sa att när det blir dags att röja i min lägenhet, är det hon och INGEN ANNAN som rensar byrån i sovrummet.
"I´ve got your back, baby", replikerade hon utan att tveka. Det är en sann vän, det är sådant som räknas. Inte antalet CD-skivor eller böcker eller silverkannor. Det får någon ändå bara kasta.
Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för döden, på det sätt som man säger när man är 25 eller 30 och döden är ett abstrakt begrepp som på intet sätt har med en själv att göra. Vi ska ju alla dö. Det är ett oomkullrunkeligt faktum. Det "vet" vi. Nu vet jag skillnaden mellan att "veta" och att veta. Skillnaden är enorm kan jag tala om för er som fortfarande är på "veta"-stadiet.
När man vet, när det landar, när man med sitt innersta väsen inser att man faktiskt ska dö... När det sjunker från ett intellektets känslokalla och käcka konstaterande till själens djupa insikt... då gör det ont. Man blir rädd helt enkelt. Shit! Det kommer att ta slut! På riktigt! Aaarrggh! Vilken jäkla chock alltså.
En dag kommer jag inte hem igen. Men lägenheten står kvar som den står. Någon får gå in och ta hand om allt mitt skrot, alla mina saker. Alla böcker, sofforna, lådorna i förrådet, mammas virkade dukar, mina CD-skivor. Allt kommer att gås igenom och troligtvis kastas. Någon får jobba i timmar, dagar med att rensa, bära och städa. Någon får också ringa myndigheter, banker, hyresvärd, begravningsentrepenör och reda upp mina affärer, beställa eftersändning av min post och bestämma hur dödsannons ska utformas. Det föder onekligen en del funderingar.
"Det är inte bara att dö!", som boutredaren sa när jag överväldigad av alla uppgifter suckande gömde ansiktet i händerna. Jag satt i en främmande lägenhet som tillhörde en främmande man. Som jag tydligen var enda släkting till. Och jag förväntades fixa. Det fanns inga papper, inga pengar. Jag hade ingen aning. Inte om vem han var eller vad han ville. Där någonstans förvandlades döden från en abstrakt och fridfull färd mot ljuset till ett väldigt konkret och jordiskt futtigt faktum.
Vari ligger njutningen i det här, undrar den uppmärksamme läsaren. Tror mig, jag har grubblat över det jag med. För någon sorts lärdom måste det finnas i detta. Och en lärdom är väl, i förlängningen åtminstone, en njutning?
Tja, jag har beställt en flygbiljett till Manchester. Jag vill se Hadrians wall och det finns sannerligen ingen anledning av skjuta upp någonting. Jag tänker göra saker jag vill göra utan att tänka "sedan" eller "någon gång". Shit asså, det FINNS kanske ingen "någon gång"! Fatta! Så jag ska hyra bil och köra till Skottland i september.
Alla gamla brev, dagböcker och "minnessaker" har snart isolerats i papperspåsar och kommer att brännas omgående. I vissa fall är saker jag inte har tittat på på 25 år. Det finns ingen som helst anledning till att det fortfarande existerar. Det som är viktigt finns i mitt hjärta. Det är också där det hör hemma, eftersom det är viktigt för just mig och ingen annan.
Sedan ringde jag min bästa vän och sa att när det blir dags att röja i min lägenhet, är det hon och INGEN ANNAN som rensar byrån i sovrummet.
"I´ve got your back, baby", replikerade hon utan att tveka. Det är en sann vän, det är sådant som räknas. Inte antalet CD-skivor eller böcker eller silverkannor. Det får någon ändå bara kasta.
onsdag 2 juni 2010
Sol, stad och studenter
I dag var jag i Malmö och åt lunch med en vän och kollega. Vi köpte thai take-away och satte oss på trapporna ner till kanalen. Solen värmde så skönt där och jag sträckte ut mina bara ben över två trappavsatser. Vi åt vår mat och pratade. Drivor med pollen flöt förbi i det grumliga kanalvattnet tillsammans med en och annan sightseeing-båt fylld med turister. Som livet liksom. Vackert på något vis.
Eftersom jag sett till att ha gott om tid strosade jag sedan runt en stund. Ner mot Gustav Adolfs torg där ett femtiotal studenter skrek och blåste i visselpipor. Cynikern i mig log lite snett och tänkte ungdomsarbetslöshet och vuxenansvar och "gläds nu medan ni kan!" medan en annan del mindes den febriga glädjen över att äntligen vara fri. Den pirrande känslan av att alla möjligheter och stora upplevelser låg framför en och kunde vara vad som helst. Och det var de ju också.
En kopp kaffe på uteservering vid Lilla Torg. Mer sol, mer människor. Ibland önskar jag att jag bodde i staden. Det finns en angenäm anonymitet där. Människor kommer och går överallt. Ingen bryr sig så värst mycket om vem, var eller varför. Samtidigt finns det, underligt nog, en känsla av samhörighet och gemenskap. Man delar anonymiteten i stadslivet. Man är på väg, precis som alla andra verkar vara och jag kände mig faktiskt lite "med" där jag satt. På uteserveringen i solen, med solglasögon, cappuccino och stadens alla ljud. Det kändes skönt.
Eftersom jag sett till att ha gott om tid strosade jag sedan runt en stund. Ner mot Gustav Adolfs torg där ett femtiotal studenter skrek och blåste i visselpipor. Cynikern i mig log lite snett och tänkte ungdomsarbetslöshet och vuxenansvar och "gläds nu medan ni kan!" medan en annan del mindes den febriga glädjen över att äntligen vara fri. Den pirrande känslan av att alla möjligheter och stora upplevelser låg framför en och kunde vara vad som helst. Och det var de ju också.
En kopp kaffe på uteservering vid Lilla Torg. Mer sol, mer människor. Ibland önskar jag att jag bodde i staden. Det finns en angenäm anonymitet där. Människor kommer och går överallt. Ingen bryr sig så värst mycket om vem, var eller varför. Samtidigt finns det, underligt nog, en känsla av samhörighet och gemenskap. Man delar anonymiteten i stadslivet. Man är på väg, precis som alla andra verkar vara och jag kände mig faktiskt lite "med" där jag satt. På uteserveringen i solen, med solglasögon, cappuccino och stadens alla ljud. Det kändes skönt.
torsdag 6 maj 2010
The soundtrack of your picknick
Nu tittar solen äntligen fram, om än sporadiskt. Våren är här! Eller ja... typ. Det börjar bubbla och pirra lite och man vill ut, trots att det fortfarande biter kallt i kinderna. Kaffe och kanelbullar smakar så mycket bättre i kombination med vårluft och solsken, eller hur? Detsamma gäller en god macka, en kopp te, nybakad paj eller varför inte en glass?
Jag har satt ihop den ultimata "halvslö-njutning-i-solen"-spellistan. The soundtrack of your picknick. För sköngung i gräset, ladda genast in följande pärlplattor;
Quiet is the new loud - Kings of Convenience
1972 - Josh Rouse
Emmerdale - Cardigans
Postdynamic Tide - Heed
Dreams - The whitest boy alive
Apartment Life - Ivy
The Postmarks - The Postmarks
Love in the time of science - Emiliana Torrini
In Colour - The Concretes
Holes - Melpo Mene
Protection - Massive Attack (lite dark horse i sammanhanget, erkännes. Men funkar)
spotify:user:tinagull:playlist:54zC8mom1w3swoI60PUOht
Tacka mig inte, bjud med mig!
Jag har satt ihop den ultimata "halvslö-njutning-i-solen"-spellistan. The soundtrack of your picknick. För sköngung i gräset, ladda genast in följande pärlplattor;
Quiet is the new loud - Kings of Convenience
1972 - Josh Rouse
Emmerdale - Cardigans
Postdynamic Tide - Heed
Dreams - The whitest boy alive
Apartment Life - Ivy
The Postmarks - The Postmarks
Love in the time of science - Emiliana Torrini
In Colour - The Concretes
Holes - Melpo Mene
Protection - Massive Attack (lite dark horse i sammanhanget, erkännes. Men funkar)
spotify:user:tinagull:playlist:54zC8mom1w3swoI60PUOht
Tacka mig inte, bjud med mig!
onsdag 5 maj 2010
onsdag 7 april 2010
Kärlek
Är det farligt att ha konstant gåshud? Kan man få kramp i hårrötterna och "ble sån" (vilket de vuxna hotade med när man var liten och såg i kors)?
Det är frågor man ställer sig när man har satt Sigur Rós album Agaetis Byrjun på repeat.
Jag tar risken. Det är en ljuv smärta och en smärtsam ljuvlighet. I efterlivet spelas Sigur Rós hela dagarna. Det är jag helt säker på. Lika bra att träna.
Det är frågor man ställer sig när man har satt Sigur Rós album Agaetis Byrjun på repeat.
Jag tar risken. Det är en ljuv smärta och en smärtsam ljuvlighet. I efterlivet spelas Sigur Rós hela dagarna. Det är jag helt säker på. Lika bra att träna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)