I dag var jag i Malmö och åt lunch med en vän och kollega. Vi köpte thai take-away och satte oss på trapporna ner till kanalen. Solen värmde så skönt där och jag sträckte ut mina bara ben över två trappavsatser. Vi åt vår mat och pratade. Drivor med pollen flöt förbi i det grumliga kanalvattnet tillsammans med en och annan sightseeing-båt fylld med turister. Som livet liksom. Vackert på något vis.
Eftersom jag sett till att ha gott om tid strosade jag sedan runt en stund. Ner mot Gustav Adolfs torg där ett femtiotal studenter skrek och blåste i visselpipor. Cynikern i mig log lite snett och tänkte ungdomsarbetslöshet och vuxenansvar och "gläds nu medan ni kan!" medan en annan del mindes den febriga glädjen över att äntligen vara fri. Den pirrande känslan av att alla möjligheter och stora upplevelser låg framför en och kunde vara vad som helst. Och det var de ju också.
En kopp kaffe på uteservering vid Lilla Torg. Mer sol, mer människor. Ibland önskar jag att jag bodde i staden. Det finns en angenäm anonymitet där. Människor kommer och går överallt. Ingen bryr sig så värst mycket om vem, var eller varför. Samtidigt finns det, underligt nog, en känsla av samhörighet och gemenskap. Man delar anonymiteten i stadslivet. Man är på väg, precis som alla andra verkar vara och jag kände mig faktiskt lite "med" där jag satt. På uteserveringen i solen, med solglasögon, cappuccino och stadens alla ljud. Det kändes skönt.
