Döden, döden

De senaste veckorna har jag levt i dödens närhet. Ja, det låter både poetiskt och dramatiskt. I själva verket är det inte så poetiskt.

Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för döden, på det sätt som man säger när man är 25 eller 30 och döden är ett abstrakt begrepp som på intet sätt har med en själv att göra. Vi ska ju alla dö. Det är ett oomkullrunkeligt faktum. Det "vet" vi. Nu vet jag skillnaden mellan att "veta" och att veta. Skillnaden är enorm kan jag tala om för er som fortfarande är på "veta"-stadiet.
När man vet, när det landar, när man med sitt innersta väsen inser att man faktiskt ska dö... När det sjunker från ett intellektets känslokalla och käcka konstaterande till själens djupa insikt... då gör det ont. Man blir rädd helt enkelt. Shit! Det kommer att ta slut! På riktigt! Aaarrggh! Vilken jäkla chock alltså.

En dag kommer jag inte hem igen. Men lägenheten står kvar som den står. Någon får gå in och ta hand om allt mitt skrot, alla mina saker. Alla böcker, sofforna, lådorna i förrådet, mammas virkade dukar, mina CD-skivor. Allt kommer att gås igenom och troligtvis kastas. Någon får jobba i timmar, dagar med att rensa, bära och städa. Någon får också ringa myndigheter, banker, hyresvärd, begravningsentrepenör och reda upp mina affärer, beställa eftersändning av min post och bestämma hur dödsannons ska utformas. Det föder onekligen en del funderingar.

"Det är inte bara att dö!", som boutredaren sa när jag överväldigad av alla uppgifter suckande gömde ansiktet i händerna. Jag satt i en främmande lägenhet som tillhörde en främmande man. Som jag tydligen var enda släkting till. Och jag förväntades fixa. Det fanns inga papper, inga pengar. Jag hade ingen aning. Inte om vem han var eller vad han ville. Där någonstans förvandlades döden från en abstrakt och fridfull färd mot ljuset till ett väldigt konkret och jordiskt futtigt faktum.

Vari ligger njutningen i det här, undrar den uppmärksamme läsaren. Tror mig, jag har grubblat över det jag med. För någon sorts lärdom måste det finnas i detta. Och en lärdom är väl, i förlängningen åtminstone, en njutning?

Tja, jag har beställt en flygbiljett till Manchester. Jag vill se Hadrians wall och det finns sannerligen ingen anledning av skjuta upp någonting. Jag tänker göra saker jag vill göra utan att tänka "sedan" eller "någon gång". Shit asså, det FINNS kanske ingen "någon gång"! Fatta! Så jag ska hyra bil och köra till Skottland i september.

Alla gamla brev, dagböcker och "minnessaker" har snart isolerats i papperspåsar och kommer att brännas omgående. I vissa fall är saker jag inte har tittat på på 25 år. Det finns ingen som helst anledning till att det fortfarande existerar. Det som är viktigt finns i mitt hjärta. Det är också där det hör hemma, eftersom det är viktigt för just mig och ingen annan.

Sedan ringde jag min bästa vän och sa att när det blir dags att röja i min lägenhet, är det hon och INGEN ANNAN som rensar byrån i sovrummet.
"I´ve got your back, baby", replikerade hon utan att tveka. Det är en sann vän, det är sådant som räknas. Inte antalet CD-skivor eller böcker eller silverkannor. Det får någon ändå bara kasta.