"Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var den första Peter Greenaway-filmen jag såg. Eller... egentligen inte. Jag såg "Tecknarens kontrakt" tidigare, men inte medvetet, liksom. Så jag räknar "Kocken, tjuven..." som min första gång. Jag minns hur fullständigt tagen jag var av den filmen. Ljuset, färgerna, skuggorna och de fina detaljerna. Väldigt visuellt och vansinnigt vackert. Bitvis bisarrt vilket bara bidrog till den säregna skönheten. Michael Nymans musik, som jag för alltid förknippar med Greenaway-filmer, bidrog ytterligare till en suggestiv och dramatisk upplevelse. Jag såg inte film, jag upplevde film. Kanske för första gången.
Efter det såg jag, medvetet, de tidigare filmerna och givetvis även de som kom senare. "Barnet från Mâcon" minns jag som ytterst obehaglig och "Prosperos Böcker" som en sprakande röra. Men de tidigare filmerna var bäst. "Arkitektens mage", "Dränkta i nummerordning" och "Tecknarens kontrakt" kom inte långt efter "Kocken, tjuven..." i skönhet. Sedan blev det... för mycket på något sätt. För mig föreföll det bli alltmer bisarrt och då försvann på något sätt njutningen.
I kväll har jag sett "Nattvakten" från 2007, och har fått uppleva lite av den där känslan från första gången. Det var en fantastiskt vacker film! Färgerna fanns där liksom leken med skuggor och ljus som skapar den där suggestiva, i bland surrealistiska, stämningen. Nakna kroppar i det gyllene skenet av stearinljus, tunga röda textilier och oändligt blekblå himmel. Allt det där gör sig givetvis bra i en historia om Rembrandt och tillkomsten av den berömda målningen "Nattvakten". Därtill var dialogen både smart och rolig. Full av rappa kommentareer och lustiga betraktelser. Det gäller att välja sina berättelser och det kan han, Greenaway.
När jag överväldigades av bildspråket och estetiken liksom själva berättelsen och sättet på vilket den förmedlades, kom jag att tänka på min favorit-författare Jeanette Winterson. Det slog mig att dessa två konstnärer på något sätt är själsligt besläktade. I alla fall i mitt huvud, i mitt sinne. Man upplever Winterson liksom man upplever Greenaway. De berättar båda sagor. Färgsprakande, ibland absurda men alltid vackra. Det finns ingen början och inget slut, inga raka linjer eller vassa hörn. Istället flyter berättelsen över tid och rum, böjer sig, svävar och pulserar. Det slår mig att Greenaway gör med bild vad Winterson gör med ord. Och vad Gaudi gjorde med sten och cement. Det är organiskt, cirkulärt, varmt, levande och jag älskar det!
