True friends stab you in the front

Min DVD-spelare har blivit lite egensinnig på gamla dar.

Plötsligt vägrar hon att spela upp vissa filmer. Härom dagen laddade jag henne med filmen om Margaret Thatcher, "The Iron lady". Ingenting hände. Rutan var svart. Det gick inte att spola, stanna eller få fram menyer. Bara svart. Hon höll så krampaktigt om skivan att jag fick dra ut kontakten för att få ut den igen. Jag surnade till och provade med en annan skiva. Den som låg närmast var Ken Loachs "Ladybird Ladybird". Med ett nöjt spinnande svalde hon den och körde genast igång filmen.

Min DVD-spelare har tillbringat för mycket tid med mig.

Saker att vara tacksam för #327

Jag bor nära havet.

Efter 20 minuters maklig promenad genom vacker skog breder Skäldervikens vatten ut sig tillsammans med kilometer efter kilometer av sandstrand.

Att kunna ta ett eftermiddagsdopp i havet är en ynnest.

All you need is me

Andra semesterperioden. Har lyckats pricka in mina semesterperioder just runt de två veckor det var sommar. Då svettades jag på överfulla pendlartåg med trasig luftkonditionering. Nej, det var verkligen ingen njutning.

Men nu är det semester igen! Denna semesterdag har jag till stor del tillbringat i min liggfåtölj. Jag älskar min fåtölj. Det är en Pernilla 3, formgiven av Bruno Mathsson och tillverkad av Dux någon gång på 70-talet.

När jag skulle skapa ett helt eget hem igen för några år sedan visste jag en sak; det skulle bli precis som jag ville. Inga kompromisser och inga nödlösningar. Jag hade länge velat ha en Pernilla-fåtölj och började leta aktivt på auktions- och annonssajter. Min fåtölj hittade jag i Stockholm och ringde en släkting som genast gav sig iväg för att inhandla den till mig. Det var ett fantastiskt fynd! Den förre ägaren skulle flytta utomlands och allt skulle bort. Till min stora glädje fick jag fåtöljen för en struntsumma och snälla släktingen såg till att den transporterades ner till mig.

Nu står den här, framför bokhyllorna. Ljust trä i perfekt böjda former, beige (denna ljuvliga färg!) vadderad dyna i grovt linne. Sköna nack- och armstöd. Den är smäcker som en gepard och rustik som en dalahäst.

Det sägs att Bruno Mathsson lade sig i en snödriva för att studera hur snön formade sig efter kroppen och gjorde sedan pernillan efter det. Verkar väldigt troligt med tanke på hur perfekt den stöttar kroppens samtliga delar.

Idag drack jag mitt morgonté och läste tidningen i den. Senare slösurfade jag och läse en bok i den. I kväll ska jag med stor sannolikhet titta på OS i den. Det händer att jag hänger tvätt på den och gäster sjunker gärna ner i den med en kopp kaffe.

Pernillan är tveklöst min mest älskade och njutbara ägodel. Vi ska vara tillsammans alltid, alltid.

Valtarí

Lyssnar på Valtarí. Sigur rós har äntligen, efter fyra års uppehåll, släppt nytt. Visserligen har Jónsi, sångare och multikonstnär, under tiden varit engagerad i både soloprojekt och samarbete med partnern Alex. Det sistnämnda omfattar musik, visuell konst, en bok och... mat. Jodå, de är båda certifierade raw-food-kockar.

Men nu har han och kompisarna i Sigur rós äntligen funnit tid och inspiration till ett sjunde fullängdsalbum. Det förra albumet, Með suð í eyrum við spilum endalaust, var minst lika efterlängtat av mig då det kom 2008. Jag minns dock att en viss besvikelse infann sig vid första lyssningen. Det var poppigt tyckte jag, van som jag var vid föregående album där de drömska och flödande tonerna fått breda ut sig. Låtarna var nu klart avskiljda från varandra, med nynna-med-verser. Men med tiden växte det och vecklade ut sig och tog plats och fick liv och kraft. Underbart!

Nu när jag lyssnar på Valtaí kastas jag tillbaks till tiden före 2008. Då album som Ágætis byrjun och () ledsagade mig in i mitt innersta. På Valtarí flödar slingorna, ljuden, körerna och Jonsís falsettstämma så ljuvligt och vackert att det gör ont. Det är gröna skogar där mossan glänser daggvåt i morgondiset och öppna, gråa hav där ett ensamt skepp knappt syns genom dimman. Det är vattnet som droppar, stormar som river och stjärnor som gnistrar. Alla underbara ljud, inte minst Jonsís förtrollande röst, försätter mig i ett nästan hypnotiskt eller transliknande tillstånd. De fyller mig med såväl vemod som glädje.
Jag tänker på förgänglighet. Hur allt inte bara kan, utan med säkerhet kommer att tas ifrån en. Bara försvinna, likt de ensamma tonerna från ett piano eller Jonsís stämma. Samtidigt finns det en kraft, en styrka i det. En urkraft, liksom. En puls och ett driv framåt. Det är så förtvivlat sorgligt och så fantastiskt vackert på samma gång. Valtarí får mig att tänka på 1600-talets Vanitas-målningar. På ett bra sätt. Förresten så betyder vanitas fåfänglighet och valtarí betyder vals. Ja, så är det ju.