Men nu har han och kompisarna i Sigur rós äntligen funnit tid och inspiration till ett sjunde fullängdsalbum. Det förra albumet, Með suð í eyrum við spilum endalaust, var minst lika efterlängtat av mig då det kom 2008. Jag minns dock att en viss besvikelse infann sig vid första lyssningen. Det var poppigt tyckte jag, van som jag var vid föregående album där de drömska och flödande tonerna fått breda ut sig. Låtarna var nu klart avskiljda från varandra, med nynna-med-verser. Men med tiden växte det och vecklade ut sig och tog plats och fick liv och kraft. Underbart!
Nu när jag lyssnar på Valtaí kastas jag tillbaks till tiden före 2008. Då album som Ágætis byrjun och () ledsagade mig in i mitt innersta. På Valtarí flödar slingorna, ljuden, körerna och Jonsís falsettstämma så ljuvligt och vackert att det gör ont. Det är gröna skogar där mossan glänser daggvåt i morgondiset och öppna, gråa hav där ett ensamt skepp knappt syns genom dimman. Det är vattnet som droppar, stormar som river och stjärnor som gnistrar. Alla underbara ljud, inte minst Jonsís förtrollande röst, försätter mig i ett nästan hypnotiskt eller transliknande tillstånd. De fyller mig med såväl vemod som glädje.
Jag tänker på förgänglighet. Hur allt inte bara kan, utan med säkerhet kommer att tas ifrån en. Bara försvinna, likt de ensamma tonerna från ett piano eller Jonsís stämma. Samtidigt finns det en kraft, en styrka i det. En urkraft, liksom. En puls och ett driv framåt. Det är så förtvivlat sorgligt och så fantastiskt vackert på samma gång. Valtarí får mig att tänka på 1600-talets Vanitas-målningar. På ett bra sätt. Förresten så betyder vanitas fåfänglighet och valtarí betyder vals. Ja, så är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar